Det är med tunga hjärtan vi lämnar er, alla goa varma människor som vi lärt känna här i det stora landet i väster. Tack för att vi fått lära känna er och tack för att ni låtit oss ta del av ert stora vackra land.  Sedan vi kom i oktober har vi haft en fantastisk tid här och jag skulle tro att vi kommer tillbaka igen.

Nu väntar nya äventyr i Europa. Imorgon bitti lastar vi ombord hojarna och oss själv på Norwegian Epic och sedan kommer vi att vara ombord i 11 dygn innan vi kan köra av i Barcelona igen.  Det mesta är klart, vi har ordnat med papperna på tullen idag och vi håller på att packa om så att vi har det vi behöver i våra ryggsäckar. Allt annat kommer ju att finnas på motorcyklarna i något förråd på båten.

Det skall bli riktigt kul att köra av på Europeisk mark igen, det var ju ett tag sedan…

Jag har ingen aning om vi har tillgång till internet på båten men, vi har faktiskt blivit tilldelade en e-postadress på båten så kanske. Behöver ni nå oss om någonting så är den adressen :

 KJANSSON9236@EPIC.cruisemail.net

Barcelona here we come…

Stranden i Myrtle Beach innan vi åkte vidare till Florida igen…

Vi är tillbaka i Florida och har varit i Tallahassee för att säga hej då till Chris o Diane, Horn och Diddi och alla de andra.

Diane och Chris hemma hos dem…

Vi hade några roliga dagar tillsammans med det här härliga gänget innan vi körde vidare över till ostkusten igen. Det känns inte roligt att behöva lämna alla de här goa kompisarna men vem vet vi kanske ses igen…

Chris och Diane på väg…

Nu har vi varit och ekiperat oss inför resan över till Europa. Vi har handlat nya långbyxor och lite annat så att vi är ordentligt klädda på kryssningen över. Det är ju inte överallt som det passar sig att gå omkring i våra bikerkläder även om det passar på de flesta ställen. Det är ju trots allt det vi gör, kör motorcykel, och vårt utrymme vad gäller finkläder är ganska så begränsat. Nu har vi i alla fall nya byxor och toppar och är nyklippta och städade så på nu är vi rustade för överfarten.

Horn och Diddi också på väg…

Vi stannar i Satellite Beach tills på torsdag och ordnar med det sista inför resan. Vi har ringt tullen och försäkringsbolaget. Vi har kollat så att vi kan tvätta hojarna i Fort Lauderdale på fredag kväll efter att vi varit på tullen och ordnat med papperna och vi skall också packa om så att de saker vi behöver hamnar i våra ryggsäckar igen. Vi ser verkligen fram emot att åka med Epic över. Vi vet dessutom att det finns ett annat par från Nord Västra Skåne med på resan över. Jan och Yvonne Nyberg. Vi råkade hitta deras blogg (http://nybergs.bloggagratis.se/ ) när vi bloggade efter uppgifter till Norwegian Epic och tog kontakt med dem när vi visste att vi också skulle åka med den över. Via e-post har vi talats vid några gånger och vi har bestämt träff i en av barerna på Epic där vi skall sitta tillsammans och se när vi lämnar Miami…

GLAD PÅSK….

Kitti och Randy och Karin och Kjell, vi hittade några påskägg som gick att dela och vips var vi tvugna prova dem…

Vad skulle man gjort utan vänner…

Vi har den stora förmånen att vi lärt känna en massa trevliga människor här i USA, så nu när vi kör ned mot Florida igen har vi några till att hälsa på och säga hej då till. Just nu är vi i Wake Forrest, norr om Raleigh i North Carolina där Kittie och Randy bor i ett härligt hus fullt av hundar, papegojor och fiskar. Kittie älskar sina djur.

Kittie med sina fåglar…

Första kvällen vi kom blev vi medbjudna till Theresa ochDerek , ett par vänner till Kittie och Randy, på påskmiddag och det var både gott och trevligt. De har en liten flicka som är 20 månader och heter Gabriella och hon underhöll oss hela kvällen.

Gabriella är en liten dam med sinne för både mode och skönhet…

För en vecka sedan drog flera tornados fram i det här området och fortfarande när man kör omkring här ser man stora träd uppryckta med rötter och allt, omkullvälta och raserade hus och blå presenningar på alla de hus som blivit skadade men är värda att behålla och reparera.

Ett garage som inte orkade stå emot längre…

Ett helt hus med garage och allt som ryckts loss från grunden och slarvigt  ställts nedställt igen…

Tyvärr var det några barn som dog i grannskapet då ett träd brakade över huset de befann sig i. Men att det inte blev fler dödsoffer framstår som en gåta när man ser alla hus som skadats, omkullvälta hus och allt bråte som samlats ihop längs med vägarna. Fortfarande kan man se folk som går och letar efter sina tillhörigheter i högarna med bråte…

Överallt blå bresenningar för att täcka skadorna, på hus som är värda att reparer…

Vi har haft en lugn och skön påskhelg och tackar Kittie o Randy för att vi fick stanna.

Från New Jerseys norra spets ser man New York på andra sidan av vattnet…

Det är bra med folk som känner till trakterna man vistas i. Nu när vi har varit i New Jersey i några dagar har vi blivit guidade runt av vår vän Fritz. Han har växt upp här så han kan trakten.

Kjell, Heidi och Fritz på trappan till fyren i norra New Jersey…

Vi åkte utmed kusten i norra New Jersey till södra New Jersey . I den norra delen är man så nära New York att man kan se det på andra sidan vattnet.

Det sista packas ned innan vi lämnar Long Beach Island…

Vi var också nere i Cape May som är New Jerseys södra udde mot Delaware.

 Nu har vi lämnat Fritz i Beach Haven och är på väg till en vän som vi träffade i Death Valley och sedan stötte vi på henne igen vid Salton Sea i södra Kalifornien. Det skall bli jättekul att komma och hälsa på henne hemma där hon bor i North Carolina.

På färjan från Cape May till…

Delaware.

Idag åkte vi i regnväder och blåst från Long Beach Island. Vi tog färjan över till Delaware där vi är nu på ett motell. Vi stannade tidigt i dag för det var dags att byta olja och oljefilter, igen, och undertiden som Kjell jobbade med det så gjorde Karin vid bilderna och skrev till bloggen.

En rolig totempåle vid ett stoppljus på vägen…

Så nu är vi färdiga för i kväll. Nu skall vi duscha och krypa ned i renbäddade sängar och sedan kör vi mot North Carolina i morgon…

Kjell bytar olja på hojarna och…

Karin jobbar med bloggen…

Det är kväll och mörkt och vi sitter på vårt motellrum i Beach Haven och lyssnar till havet utanför.

Utsikten från vårt hotell…

Det är tyst och lugnt, vilken kontrast från Manhattan där vi befann oss i morse. Vi njuter av lugnet och den ljumma kvällsbrisen som letar sig in genom vår öppna dörr. Det luktar hav.

Fritz utanför vår motell i Beach Haven…

Vi har kommit till Beach Haven och vår vän Fritz Heipertz har mött oss här. Det här är hans ö, här växte han upp och bodde nästan hela sitt vuxna liv. Numera bor han i Satellite Beach i Florida men just nu är han här uppe och hälsar på sin dotter Heidi och det sammanföll med att vi var här så vi har privat guide i området..

Kvällspromenad på Broadway, Mamma Mia går fortfarande…

Men i morse var vi fortfarande i New York. En stor stad. Men förvånande nog gick det som en dans att både köra in och ut därifrån. Vi hade förväntat oss att trafiken skulle vara något värre, men som Kjell sade, vi har gått i körskola i Bangkok och efter det verkar alla storstäder lätta…

Time Square med folkvimlet och i byggnaden rakt fram…

ser man bollen som trillar ned när det är nyår…

På Manhattan finns det i stort sett hur mycket som helst att titta på, men vi hade inte obegränsat med tid så vi fick göra några få grejor och nöja oss med det. Vi ville väldigt gärna åka ut till Frihetsgudinnan, men… där var nog en kö som var en kilometer lång, så vi fick glömma det för att inte behöva köa bort vår enda dag i New York.

Synd att det inte var klart väder. Utsikten från Empire State Building var trots vädret magnifik…

Här har vi en länk till en film från toppen av Empire State Building i New York, Manhattan. Lite tråkigt väder men det kan vi fortfarande inte bestämma själv…

http://www.youtube.com/watch?v=RoZdDYWXSbw

Vi åkte upp i Empire State Building och tittade på utsikten, vi tittade på nybygget där World Trade Center en gång fanns, vi promenerade längs Broadway och  vi var vid Time Square. Vi försökte att hinna med så mycket som möjligt och var inte hemma igen förrän sent den kvällen.

Vi avsluta kvällen med middag på Red Lubster…gott.

 Vi körde mot kusten och kom slutligen ut till Long Beach Island, där vi mötte Fritz igen. Han visade oss till vårt motell och sedan körde vi på en rundtur på ön.

Charmiga stora träkåkar finns det gott om här ute…

Här är jättecharmigt med gamla trähus, hur långa stränder som helst och ett lugn som man bara kan hitta på små orter. Sommargästerna har inte anlänt ännu så här är fortfarande lite folk.

Heidi var tvungen att jobba medan vi körde runt och tittade på ön…

Vi var och hälsade på Fritz dotter Heidi på hennes jobb på vår rundtur på ön. Vi åkte från södra delen av ön till norra delen och Fritz visade oss alla hus där hans mostrar och fastrar och andra släktingar bott.

Stranden på södra ön…

Orörda sandstränder…

 På den norra delen var vi på en helt underbar strand och vandrade omkring i sand dynerna. På 60 talet gick en båt på grund här och idag är hela båten begravd i sand dynerna och bara masten sticker upp i dag.

Här står vi vid masten som sticker upp ur sand dynerna…

Längs den här kusten har båtar gått på grund sedan urminnes tider och här och var kan man hitta gamla träbitar från sedan länge sjunkna skepp. Det här är stränder där jag skulle kunna tillbringa dagar om inte år, med att bara gå omkring och hitta skatter…

Skatter som sticker upp ur sanden…

Just nu är vi komna till New York, men vi har inte hunnit vara ute och kolla på någonting ännu för vi kom hit i går kväll. Det vi hann var att gå till en restaurang och käka och att promenera lite på Broadway.

 Trafiken in till New York var helt ok förutom att vi blev fast i en bilkö som sakta snirklade sig fram i ungefär 15 km i timmen, i över en timme körde vi så sakta…

Tänk vad naturen kan skapa om den bara får lite tid på sig…

Det liknar ett fruset vattenfall men är skapat av kalksten, ett förstenat vattenfall…

Här kommer en länk till orgelmusiken i grottan…

På vägen hit körde vi in om on stor grotta som ligger i Luray. En jättestor grotta och det tog en timme att gå runt på den guidade turen. De hade till och med en orgel nere i grottan som spelade musik genom att slå på olika stalaktiter och på det viset få fram olika toner…

Där efter körde vi mot en liten stad som heter Leesburg där vi hälsade på Mary som vi lärde att känna i Israel.

Mary utanför sitt hus…

och här har vi vardagsrummet…

Vi hade en jättetrevlig helg tillsammans. Första kvällen hade Mary lite folk över på mat och vi hann med att visa bilder för hennes vänner.

Bob grillar beerkyckling på altanen…

Kjell hann med att titta på ett nytt flygmuseum, jag stannade hemma och vilade för jag är väl inte lika intresserad av flyg och rymden som Kjell är…

Space and airmuseum i Washington…

Dagen efter var vi ute och käkade tillsammans med Mary, Bob, Bobs syster Theresa och hennes man Brian. På vägen till restaurangen avbröts radiosändningen av att det var tornadovarning och att ALLA omedelbart skulle söka skydd. Det regnade och haglade förskräckligt och det blåste så att vi nästan blåste av vägen. Som tur var gick tornadon inte rakt över bilen men den var väldigt nära.

Först tornado, sedan god middag och sedan lite rock´n roll på ett bikerställe…

Men som sagt nu är vi i New York och rapport om det kommer…

Om nu vår första dag på Blue Ridge Park Way blev både kall och regnig så blev de två följande helt fantastiska. Nere i dalarna hade våren slagit ut för fullt och uppe på topparna var träden ännu inte utslagna.  Vägen var så rolig att köra att man knappt ville sluta köra.

Här finns inga stoppljus o knappt några korsande vägar i samma plan…

Nu har vi kört hela Blue Ridge Park Way och nästan hela Shenandoah och i morgon får det bli lite annat. Det blev två dagar med mycket körning på kurviga vägar med fantastisk utsikt och det finns inte mycket att tillägga utan bilderna talar för sig själv.

Våren är kommen…

Utsikt…

Snygg parkering…

En liten vårblomma i backen…

Vackert staket som ramar in utsikten över sjön…

Paus vid en sjö…

Samma väg men en ny park…

Men här finns det parkvakter också…

och rådjur…

Frusna o kalla men när vi såg utsikten så var det vackert i alla fall…

Jag försöker att kura ihop mig bakom min vindruta så gott det går. Regnet piskar mot mig och varje vindby tar tag i min motorcykel ibland så hårt att jag flyttas över till den andra vägbanan. Dimman gör att man bara ser några meter framför sig så det är tur att här inte är så många andra trafikanter utan att vi kan använda oss av hela vägbanan.

Högst uppe när dimman lättade en stund…

När vi klättrar uppåt igen så kan jag se på min termometer att vi är farligt nära noll grader Celsius och regnet övergår ifrån att vara regn till små is kristaller. Jag kan inte ha visiret nere för det är dimma både utanför och innanför visiret så is nålarna träffar mig i ansiktet trots att jag försöker att kura ihop mig bakom rutan. Jag tänker på Kjell som inte ens har värme i sitt ena handtag och jag kan se att han försöker att värma sina händer på värmen från motorn då och då.

Vi kör neråt igen och långt fram i dimman kan jag se en korsning och i korsningen ser jag en skylt där det står. – Välkommen till Lilla Switzerland Inn. Mitt i vildmarken utmed Blue Ridge Parkway uppenbarar sig plötsligt ett hotell…

Vi kör in på hotellet men det ser väldigt stängt ut. Där finns några bilar men i övrigt kan vi inte se någon verksamhet. Dörren till receptionen är olåst och när vi kommer in i foajén klädda i regnkläder och fortfarande med hjälmarna på huvudet tittar en förvånad flicka bakom disken upp på oss. Vi frågar om de har ett rum till oss och då säger hon. – Vi öppnar egentligen först i morgon men ni kan få bli våra första gäster för säsongen. Allt vi kunde säga just då var – Tack.

Innan vi kom till drakens svans, var vi och tittade på Johnny Cashs gravsten, han dog knappt 4 månader efter sin hustrus död…

Vi har kört ”The tail of the dragon, och då var det ganska fint väder. Den vägen var rolig med alla kurvor. Här lär vara 318 kurvor på 11 miles, vilket är ca 18 km, så den är ganska kurvig. Framåt kvällen stannade vi på ett motell som ligger där draksvansen slutar.

The tree of shame, här hänger de upp alla delar som trillat av krockade och skadade motorcyklar som försökt sig på att köra rally på “The Tail of the Dragon”

Det var här ovädret kom ifatt oss och dagen efter gav vi oss iväg i regn och kraftig vind. Vi körde mot en väg som heter ”Blue Ridge Park Way” det är en väg som går uppe bland bergen ända från Cherokee och upp till Washington DC. Och det är den här vägen vi hade tänkt köra på nu i några dagar. Om vårt schema håller så kommer vi att åka med ända upp till Washington, men som sagt det beror ju på väder och vind också…

En härlig säng efter en kall dag…

 Just nu ligger jag nedbäddad i en härlig bred säng med tjocka täcken och försöker få tillbaka värmen i kroppen efter dagens iskalla körning. Men trots regn, is och kraftiga vindar så var det värt besväret att köra första biten på Blue Ridge Park Way, för där dimman lättade och vi fick en glimt utav naturen runtomkring oss, så tog det fullständigt andan ur kroppen på en så vackert som det var…

Elvis, Elvis…

Nu har vi varit på Graceland, wow…

Om vi gillade Elvis innan så tror jag att det vi såg och hörde på Graceland har gjort att vi gillar honom ännu mer och man skulle önska att en stor artist fått lov att leva längre.

Ett stort och ljust vardagsrum för vänner och familj…

Han verkade vara en stor, omtänksam man, som värnade om sin familj och sina vänner. Älskade att laga mat och skämta och att ha huset fullt av folk. Han köpta Graceland för omkring 100 000 dollar när han var 22 år gammal för att han ville att hela hans familj skulle kunna bo på samma ställe och det v ar här han och hans familj bodde och vistades den mesta tiden.

Ett av sovrummen i huset…

Nu är Graceland öppet för allmänheten och man kan gå runt och titta på hur det var möblerat. Han hade sinne för färg och form och tydligen älskade han färgat glas och många av fönstren i huset hade fantasifulla färgglada blyinfattningar.

Biljardrummet i källaren…

Hela huset var enkelt, funktionellt och smakfullt möblerat och överallt fanns det rum för familjeaktiviteter.

Han till och med spelade in en del av sina skivor hemma. Tydligen fungerade bland annat djungelrummet som studio en gång.

Djungelrummet med fantasifulla trämöbler, vattenfall och grön heltäckningsmatta…

Jag vet inte hur många guld och silverskivor han belönats med men när man går omkring och tittar på alla de hundratals utmärkelser han fick genom årens lopp så inser man hur mycket musik han gjorde och sålde. Han har sålt över en biljon skivor och är den artist, levande eller döda, som sålt mest skivor genom tiderna…

Några av alla de guldskivor som finns här på Graceland…

Hela hans familj ligger idag begravda på Graceland. Först begravdes Elvis på en kyrkogård i närheten av hemmet, vid sidan om sin älskade mamma. Av säkerhets skäl var de tvungna att flytta båda gravarna till Graceland där de är bättre bevakade. Nu vilar Elvis, mamma Gladys, pappa Vernon och Farmor Minni Mae i meditationslunden intill huset på Graceland. Här finns också en minnes sten över Elvis tvillingbror, Jessie Garon, som dog vid födseln.

Kjell i editationslunden vid familjen Presleys gravar…

Idag drivs Graceland som en nöjespark, här finns butiker och museer, Hartbreak Hotel och en camping ingår också i rörelsen som drivs av Elvis Presley Enterprise.

Kjell vid ingången till Elvis bilmuseum…

Bilarna inne på museumet…

och sist men inte minst…. Hartbreak Hotel…

 Roligt att ha sett var han bodde och levde. Han blev bara 42 år gammal men enligt min mening har han inte lämnat byggnaden ännu och kommer antagligen aldrig att göra det…

En liten kille med sin gitarr… 

I utkanten av en liten ort som heter Tupelo i norra Mississippi springer en barfota pojke omkring. Han är lite arg på sin mamma. Han är 11 år och tidigare idag när de var i lanthandeln så fick han syn på ett gevär som han gärna skulle vilja ha.

Mamma tyckte att det var en för farlig leksak och bad honom välja någonting annat och det var då han fick syn på cykeln. Mamma och handlaren pratade lite om både geväret och cykeln och båda tyckte att han var lite för liten för båda sakerna. Det var då mamma kom på den dumma iden att han kanske kunde ta en gitarr i stället. Eftersom han brukade sjunga i kyrkan hade det ju varit bra om han kunde spela gitarr också till sin sång, tyckte mamma.

På den här verandan satt han…

Handlaren höll med och nu stod gitarren uppåt väggen på verandan på det lilla vita huset där han bodde. Han gick upp och satte sig i hammocken som hängde i ett par gamla rostiga kedjor och tog gitarren. Han var så arg på mamma att han hade god lust att drämma den i väggen men eftersom han älskade sin mamma väldigt mycket och ville henne allt väl i världen, tog han gitarren och började försiktigt spela på den.

Detta var 1946 och den lilla pojken som satt och försiktigt spelade på den nyinköpta gitarren hette Elvis Aaron Presley. Han visste inte då att han skulle bli ”the King”

Han blev bara 42 men lever i oss för evigt…

Norra Mississippi är nästan hur vackert som helst. Vi har kört i ett lite böljande landkap på små kurviga landsvägar och våren håller på för fullt att göra allt grönt. Det hängde lite åska i luften men det var säkert för att det blev 27 grader varmt med en gång. Vi klarade oss ifrån regnet, men vi kunde se att det kom några skurar runt om oss…

Åska runt om oss men vi hade det fint och varmt…

Strax innan Tupelo stannade vi och tankade. Här hittade Karin en handväska på damtoaletten som någon hade glömt. Den lämnades in i kassan för att lämnas till ägaren.

Innan vi var klara att ge oss iväg kom det fram en gammal man i hängslebyxor och berättade på sin charmiga Mississippi dialekt, som ibland var lite svår att förstå, om att Elvis var uppväxt bara ett stenkast därifrån.

Under tiden som vi stod och pratade med mannen kom det en bil inkörande på macken. Damen i bilen såg inte glad ut och efter att hon varit inne på macken förstod vi att det var hennes handväska vi hittat. Hon såg mycket gladare ut när hon hoppade in i bilen igen efter att hon tackat oss och kramat om oss.

Kyrkan dit Elvis och hans mamma brukade gå varje söndag…

Vi körde till Tupelo och där fick vi se det lilla vita huset där Elvis Presley bott sina första år. Där fanns även kyrkan som han hade lärt sig att sjunga i. Den var flyttad hit till museets tomt för bara några år sedan. På den tiden var detta en liten ort i norra Mississippi och huset låg lite i utkanten av staden. Det var här som han sprang omkring barfota och lärde sig spela gitarr för första gången…

En trettonårig pojke står staty en bit från sitt föräldrahem…