Är det världen som är liten eller är det Vejbystrand som är stort?

Tänk att det är möjligt att stöta på människor som har anknytning till Vejbystrand i ett så stort land som Australien, men det är precis vad vi har gjort flera gånger.

Ett järnvägs spår utmed vår resa…

Först stötte vi på en ung kvinna som bor i Schweits men som varje sommar varit i Vejbystrand för att hennes mormor bodde där då. Hennes mor har också bott där länge på somrarna och har fortfarande ett sommarhus där. Inte nog med att vi träffade henne på campingen i Agnes Waters utan ett par dagar senar campade vi uppe i bergen på en liten ort som heter Dingo och då dök hon upp igen tillsammans med sin man och deras lilla campervan, otroligt.

samma linje…

Sedan har vi historian om Allan och Glenn. De är visserligen inte från Sverige utan från Mellbourn trakten. Första gången vi träffade på dem var på Romfabrikeni Bundaberg. Därefter campade vi på samma camping i Agnes Waters. Efter detta såg vi inte till dem förrän de kom körande på sina motorcyklar igen utanför vårt hotel i Karumba. Vi satt o snackade med dem en stund på ”The Animal bar” och då kom vi fram till att nu skulle våra vägar definitivt skiljas åt eftersom de skulle mot Darwin och vi skulle mot Alice springs. MEN… När vi satt i datorbutiken i Tennant Creek så öppnades dörren och de klev in igen med var sitt stort leende på läpparna och undrade vad vi gjorde där. De hade så klart sett våra motorcyklar utanför  när de var på väg mot Devils Marbles och tvärstannade.

rast i ingenstans…

När vi stannade på campingen bakom ”The postoffice Hotel” i Camooweal  trodde vi väl inte att vi sklle stöta på någon vi kände men… När vi satt o pratade med en dam som var kock på hotellet och en annan som var kusin till ägaren så sade de att det jobbade en svensk flicka på hotellet. De gick och hämtade henne och det visade sig att Jorlina hade sina rötter i Vejbystrand. Både mor och mormor bodde där.

Ibland är världen liten…

Som jag nämnt innan satt vi o käkade frukost på ett ställe när det hände en olycka. Det var en liten blå Lada som fick något fel på sitt ett framhjul och som därför sladdade ut framför en lastbil och frontade med den. Kvinnan som satt på passagerare platsen fram dog och de andra fyra klarade sig med olika grader av skador.

Det värsta var att det tog ca en halvtimme innan första ambulansen kom till plasten och sedan tog det nog ytterligare ca 20 minuter innan ambulans nummer två kom samtidigt med brandkåren.

En gammal kvinna som suttit bak i bilen lade de på marken och sedan fick hon ligga där utan tillsyn. Det var till och med en ur räddningsstyrkan som snubblade på henne. Efter kanske en timme stoppade de in henne i en ambulans o körde henne ifrån platsen.

Mannen som kört bilen yrade omkring och var ganska chockad, han pratade oavbrutet i sin mobiltelefon och verkade i dålig kondition.

Brandkåren började bända isär vraket och fick till slut ut kvinnan som suttit fram på passagerare platsen, hon var livlös och snart konstaterades att hon inte levde. De lade henne på marken och täckte henne med en filt. Sedan fick hon ligga kvar där på marken med filten över sig.

De sjukvårdarna som varit med i ambulanserna som fanns på platsen, stod i en klunga för sig och rökte o pratade. De brydde sig inte särkskilt mycket om de skadade på olycksplatsen.

När vi körde från platsen stod alla poliser fortfarande kvar o snackade, de sjukvårdare som fortfarande fanns kvar på platsen stod lika lugnt o pratade och rökte och den döda kvinnan låg fortfarande kvar på marken och vid hennes sida satt det en ung kille och grät stilla.

Tänk om detta hade varit i Sverige. Här har vi som tur är ett ganska bra fungerande skyddsnät när någonting händer. Om de hade varit lite snabbare kanske kvinnan i framsätet hade klarat sig. Kanske inte…

Men händelsen speglar i allfall lite grand synen på ett människoliv här. Man rycker lite axlarna och säger. – Ja detta är Ryssland, här kör folk som dårar. Så kan det gå……

Det finns vänliga människor överallt.

En sak med att resa är att det finns fantastiska, trevliga människor överallt. Flera gånger under vår resa här när vi inte riktigt vetat vart vi skulle har vi blivit guidade av vanliga snälla människor. Städerna är stora och oftast både hårt trafikerade och eftersom vi inte kan språket så missar vi säkert en massa information på skyltar. Men i våra ögon finns här dåligt med hänvisningsskyltar till större vägar och sådant. Vi körde ca 5 mil fel i Kazan innan vi hittade ut med hjälp av en kille i en bil som visade oss tillrätta.

Ute på vägen på landet är det inte heller så särskilt bra skyltat, men å andra sidan så finns det så många vägar.

Vi har träffat några stycken som kör hoj och en kille som vi träffade i går bor runt Bajkalsjön någonstans och han har redan bjudit hem oss till sig när vi väl kommer dit.  Han körde en Yamaha Royal star. Vi har fått hans telefon nummer och han ville gärna att vi skulle höra av oss när vi väl är där.

När vi kom hit till Cheylabinsk, som är en ganska stor stad, hittade vi inte hotellet där vi ville bo. Då träffade vi en kille på en Yamaha Wild Star som visade oss tillrätta. Den här killens flickvän pratade bra engelska och hon sade att vi skulle ringa henne nu på morgonen så guidar de oss ut till stora vägen igen. Snälla som tusan.

Djurliv i ryssland

Idag när vi körde i ett lätt böljande landskap såg vi en stor örn. Då slogs vi av tanken att det faktiskt var den första stora fågel över huvud taget som vi sett. Faktiskt nästan det ända djur vi sett dött eller levande. När vi tänkte efter har vi inte sett några döda djur ens längs med vägarna. De ända djur vi sett är några hundar, en katt, några lösa kor som betade i vägkanten och några enstaka hönor.

Inga djur så långt ögat når…..

Synd att Ryssarna är så snåla med sina visumdagar. På 30 dagar är det inte lätt att köra över 1000 mil på motorcykel, vilket inte är det samma som att köra bil, samtidigt som man skulle vilja titta mer på allt som finns att se. För att vi överhuvudtaget skall hinna med att köra igenom det här stora landet har vi att göra hela dagen. Sedan skall vi jobba lite också, så här i Ryssland är vår tid en stor bristvara, tyvärr, för här finns massor att se.

Skulle det bli långt mellan blogginläggen så är det för att vi inte hittar internet, men håll ut, vi kommer att lägga ut lite så snart vi kan. Vi har hittat ett par Mc Donalds och här kan man i regel komma åt internet.