-- Download Sydkust… as PDF --

Klippor som stupar ned i turkost vatten…

Australiens sydkust är fin med höga klippor och vackra stränder. När vi lämnade Denmark körde vi in om ett fint ställe där det finns höga klippor som stupar rätt ned i vattnet.

Bro av stora stenar…

Vågorna har under årtusenden dundrat in i de här klipporna och byggt en stor ”naturlig bro”.

 De höga klipporna var runda och lena. Slipade av vatten och tid…

Kjell, Jodie och Des på de fina klipporna…

Vi körde vidare österut och hamnade efter två dagars körning i Esperance som är en liten fin stad med ca 10 000 invånare. Om man får tro dem själva så är det här de bästa stränderna i Australien finns.

Turkost vatten…

De är jättefina med turkost vatten som rullar in mot den vita stranden. Vattnet är helt underbart turkost, från den ljusaste nyansen till mörk, mörk turkos. Ovanpå de blå vågorna surfar vitt skum när vågorna bryter in mot land. I vågorna surfar delfiner.

Vi stod en lång stund uppe på en klippa och tittade på en stor grupp delfiner som lekte i vattnet nedanför oss. De jagade varandra, surfade i vågorna och hoppade omkring en lång stund innan de gav sig ut till havs igen…

En stor flock delfiner som leker i vattnet långt nedanför oss…

Vi har varit i Esperance i några dagar nu, för vi väntar på däck. Det är dags att byta däck igen trots att den bara var i Darwin som vi lade på nytt bakdäck på Karins motorcykel. Antagligen fick vi ett för mjukt däck den gången som slitits upp på de ruggiga vägarna här. Mestadels har de ju inte asfalt här utan någon slags klistrigt asfalts lim som de stryker ut och sedan fyller de hela ytan med stenar som de trumlar till och packar hårt. Bra vägar men väldigt ruggiga och de sliter hårt på däcken…

Kjell i mekartagen, igen…

Under tiden som vi ligger stilla passade Kjell på att ta av ventilkåps packningen på Karins motorcykel, den läckte lite. Vi hade ju beställt en ny ifrån Sverige men när paketet kom till Australien fanns packningen inte med längre. Men vi kunde använda den gamla och täta den med packningstätning…

Sam har en lat dag i solen, igen…

Det finns en lång jetty (brygga) Nästan varenda liten ort längs med kusten har en lång brygga. Denna är lång och går i en stor båge ut i vattnet. Det är här Sam bor. Sam är ett sjölejon som bosatt sig under bryggan. Där ligger han hela dagarna och solar och latar sig. Han är stadens lilla ögonsten så alla kommer hit och matar honom och så har det varit i många år. Därför har Sam blivit stor och rätt så kraftig…

-- Download Järnvägar och jätteträd. as PDF --

Den vackra stationen i Pemberton…

Det är någonting visst med gamla järnvägsstationer. Jag vet inte om det är för att det var tack vare dem som människor på allvar kunde börja resa. I alla fall brukar det vara vackra gamla byggnader. På stationen i Pemberton kändes det nästan som om tiden stått stilla.

Klart för avfärd…

Vi kom dit en tidig morgon och daggen i gräset ångade upp mellan byggnaderna och skapade en nästan overklig känsla av att vara tillbaka i tiden. Stationen ligger mitt i skogen och det doftade gott ifrån de stora Karri träden som växer överallt här. Ångloket stod en bit ifrån stationen och i solskenet såg det nästan nytt ut, som om det vilken sekund som helst skulle rulla in på stationen och plocka upp passagerare.  

Vi har kört österut nu i några dagar. Här på den sydvästra kusten är landskapet helt annorlunda än de vi kört i tidigare. Detta liknar Europa, Sverige…

Kjell på promenad bland trädtopparna, 40 meter upp…

I Pemberton var vi på den gamla järnvägs stationen och sedan körde vi vidare mot vidare österut och hamnade då i ”Jättarnas dal” eller som det heter på Engelska ”Valley of the Giants”. Enorma träd. Här växer Karri och gula och röda Tingleträd sida vid sida och de är verkligen gigantiska. De har byggt en gångväg uppe bland trädtopparna, som högst omkring 40 meter, och det är högt…

Trädgrotta…

När man går omkring på marken mellan de stora träden känner man sig som en liten myra. De flesta gamla träden här helt ihåliga nere vid marken. Vissa träd kan man gå rätt igenom…

Naturlig genväg…

En otrolig upplevelse att få se de här jätteträden och att vandra omkring bland dem mitt i en helt tyst skog.

Vidare österut och till slut hamnade vi så i Denmark. Här strålade vi samman med Des och Jody igen.

Des och Jody i full gång med kvällsmaten…

Vi campade vid sidan om varandra och hade en trevlig kväll, nästan ensamma på campingen förutom att på kvällen och natten vimlade det av kängurur runtomkring oss.

Vårt lilla läger, vi är nästan helt ensamma på hela campingen…

De kommer in i skymningen och betar gräs på campingen. De är inte rädda för människor så på natten när jag var på väg till toaletten gick jag nästan in i ett par som satt o betade utanför i lugn och ro…

Inte världens bästa bild men jag lyckades i alla fall få en på bild…

-- Download Kallt om nätterna... as PDF --

Det är kallt i tältet. Omkring 3 grader varmt, och det är kallt. Vi ligger under dubbla täcken med en filt ovanpå och har på oss våra underställ, strumpor samt våra koftor, så vi fryser inte. Det vill säga om man inte råkar få någonting utanför täcket. Vi ligger tätt tillsammans för att inte komma utanför med någon kroppsdel.

 Utanför är det mörkt för klockan är nästan nio. Vi hör hur det prasslar utanför tältet och antagligen är det något djur som kommit för att undersöka om vi lämnat kvar någonting från middagen som vi åt tidigare i kväll. Jag kan höra hur den snusar omkring utanför tältet. Det är nog en hund…

En jättestor kungsfiskare…

På morgonen när vi vaknar i tältet är det ännu kallare. Det är alltid som kallast precis innan solen går upp. Men under täcket är det varmt och gott och det tar verkligen emot att gå upp och göra frukost. Men upp kommer vi och när vi sitter utanför tältet för att göra frukost sitter det en kokaburra och följer oss med blicken. Den sitter bara ett par meter bort och är inte det minsta rädd för oss. Den sitter bara där och tittar…

Väldigt lång brygga…

I sydvästra delen av Australien är naturen helt olik de norra delarna. Det här liknar Europa i mycket, fler och tätare orter, fina badstränder och täckning på telefon nätet nästan hela tiden. Vi körde in om Busselton och tittade på det som fanns kvar av ”den längsta bryggan på södra halvklotet” De håller på att reparera den efter en cyklon som drabbade sydvästra Australien för ca ett och ett halvt år sedan, så jag vet inte om den är längst längre, men jag vet att den är lång… Den är omkring 1,6 km lång…

Två hav som möts…

Vi har också varit i Augusta och tittat på där Indiska oceanen möter Södra ishavet. Man kan nästan se hur haven krockar för utanför är vattnet väldigt oroligt. Det ligger en vacker fyr på udden där de här 2 haven möts…

Fyren i Augusta…

Nu har vi kört Australiens östkust norrut, vi har korsat den norra delen västerut och västkusten har vi kört söderut och nu börjar vi köra södra Australien österut. Sakta men säkert närmar vi oss den punkten där vi kom in till Australien och om vi har tur så kommer vi att ha kört hela varvet runt om ca en månad…

-- Download Perth... as PDF --

Vi har kommit till Perth eller rättare sagt Fremantle( S32 3.236 E115 44.598 ). Vi bor på ett backpackers ställe som är en gammal brandstation och som ligger granne med den nya brandstationen.

Old firestation backpackers i Fremantle…

Första dagen vi kom hit packade vi av alla sakerna från våra motorcyklar och tog in på vårt minimala rum. Därefter låste vi motorcyklarna ute på gatan och satte på larmet.

Rebecca och Maxi när de lämnade paketerna till oss…

Rebecca Tolstoj är en svensk tjej som bor här med sin man Tobias och sonen Maxi. De har varit så snälla och låtit oss använda deras adress till att sända paket till. Så när vi kom till vandrarhemmet i Fremantle kom hon dit med paketen. Tack snälla Rebecca för hjälpen…

På kvällen kom de och hämtade oss och vi gick ut o tog en öl tillsammans på ett av ställena i Freo (Fremantle). Vi hade jättetrevligt.

Väl tillbaka på vandrarhemmet hade vi fått ett meddelande från en av brandmännen på stationen intill. Han gillade inte att våra motorcyklar stod på gatan utan för vandrarhemmet. Vi ringde Sam, som han hette, och då visade det sig att han tyckte att de stod oskyddade där, så det var bättre om vi ställde in dem på brandstationen där det fanns låsta grindar och bevakning hela natten. Så vi körde in dem bakom brandstationen och ställde dem bland brandbilarna…

Brandmannen Sam och Kjell bland brandbilarna. Tack så mycket Sam….

Kjell kunde göra lite underhåll på hojarna på brandstationens gård dagen efter. Han bytte ut bromsskivan fram och kedjan på min (Karins) motorcykel. Man kan väl säga att det var dags för en ny kedja, den gamla hade suttit där över 50 000 km… Den sista dagen in till Fremantle knakade det oroväckande i den…

Här är vi alla samlade i köket, tack för en god middag…

På lördagskvällen var vi hembjudna till familjen Tolstoy för att käka lite middag med dem. Väldigt gulligt av dem att tänka på oss, och bjuda hem på middag. Vi hade en väldigt trevlig kväll och det kändes skönt att vara i ett ”hem”.

Lycka är…. att handla delicatobollar på IKEA i Perth.

Nu har vi lämnat Perth igen och är så sakta på väg söder. Eftersom vi var in om hos Tobbe och sade hej då, och sedan var vi på IKEA och handlade lite Svensk mat, kom vi iväg lite sent. Därför blev det att vi bara körde till Rockingham ( S32 16.471 E115 46.892 ) strax söder om Perth, men nu är vi i alla fall på väg igen…

På Tolstoys uppfart. Hej då Perth…

-- Download Utflykt omkring Jurien Bay… as PDF --

Pinnacles…

Pinnacles, naturens egna stenformationer mitt i öknen…

Vi är i Nambung National park ( S30 36.256 E115 09.332 )och det är verkligen värt ett besök. Vid första anblicken av alla smala stenar som står rätt upp ur öknen får man nästan för sig att någon placerat ut dem i sanden. Men detta är naturens eget verk, ett naturens eget Ale stenar i gigant format.

Underliga formationer…

De står i sanddynerna, som under årmiljoner blåst upp från havet. Det är en nästan overklig känsla när man går omkring bland de här stenpelarna, stora och små. Det finns delade meningar om hur de har kommit till, en del tror att det är gamla gigantiska träd som blivit begravda i sanddynerna och sedan förstenade.

Underliga är de i alla fall…

Andra tror att det helt enkelt är sanden som pressats samman och under tryck och tid bildat de här formationerna som nu tittar upp i ytan igen…

Herr Jansson på Jurien Bays långa fina sandstrand…

Vi har varit runt och tittat lite på Jurien Bay och stranden och hamnen är väl det som dominerar den här lilla orten. Stranden är jättefin och trots att det är vinter går det fortfarande att bada här.

Hamnen i Jurien Bay…

Det fiskas mycket hummer här när det är säsong för det och det kan förklara varför en så här liten by har en så stor hamn, men det var ju för hummerfisket som den blev till en gång…

-- Download Från Shark Bay till Jurien Bay… as PDF --

 När väl chocken lagt sig att vi sprungit på vänner i Shark Bay, packade vi ihop våra grejor och körde söderut.

Världens äldsta livsform, de i vattnet, inte den på bryggan…

Vi stannade vid Stomatoliterna som är en av världens äldsta livsformer. De finns i en liten vik i Shark Bay. Där fanns också ett gamalt ”stenbrott” där de skurit ut ”byggnads block” ur marken som även här är snäckor hårt packade och hoplimmade av vatten, tryck och tiden.

En snäcka i “snäckbrottet”.

De använde dessa stenar till att bygga med och den gamla telegrafstationen intill var byggd av dessa block. Fortfarande tar de en sten då och då ur brottet när de behöver renovera gamla ”snäckskalsbyggnader” i området.

Den gamla telegrafstationen, säkert 100 år gamal och lite till…

Därifrån körde vi vidare till Kalbarri ( S27 42.756 E114 10.115 ) och stannade där i några dagar. Vi körde och tittade på de olika klippformationerna och det helt otroligt mörkturkosa vattnet som rullar in mot dem i enorma kaskader. Inte underligt att klipporna gröps ur och bildar underliga formationer.

Castle Cove vid Kalbarri…

och Natural Bridge strax intill…vackert..

Körningen från Kalbarri till Jurien Bay var härlig med ca 25 grader varmt. Det blåste lite men det gick fint i alla fall. Landskapet förändrades dramatiskt strax söder om Kalbarri från att ha varit kargt busklandskap, nästan öken, blev det nu odlad mark med enorma beteshagar till boskap. Öppna landskap…

Hur är det han sjunger. – Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo…

Och nu är vi komna till Jurien Bay ( S30 18.199 E115 02.267 ). En liten ort 266 km norr om Perth. Orten kom till på grund av det fina hummerfisket här. Vi har bara hunnit titta en liten runda på stranden innan det blev mörkt .

Efter en hel dag i ”sadeln” är det skönt att hitta ett fint ställe. När vi körde in i Jurien Bay såg det väl ut som vilket litet samhälle som helst men när vi kom ned till havet och campingen, så visste vi att här kunde vi stanna.

Campingen ligger vid havet, stranden. En riktig sandstrand … Vi kunde bara inte motstå frestelsen att ta en stuga i 2 nätter och få sova i riktiga sängar i några nätter…

-- Download Knytkalas... as PDF --

 Vi sitter på en altan på Nanga Bay Camping och äter kvällsmat tillsammans med Bo Karlsson, hans fru Tony och barnen Kevin och Jason. Det är en sval men stjärnklar kväll och trots att det inte är så varmt sitter vi ute och äter det vi skrapat ihop från våra bägge hushåll. Fisk, korv, kött, pasta och sallad och lite annat smått och gott. Man kan höra vågorna slå mot stranden bara en liten bit ifrån där vi sitter och äter. Kråkorna kraxar i det sista ljuset och talar antagligen om för varandra att det är dags att gå och lägga sig, men vi sitter tappert kvar i den lite kyliga kvällen och pratar och pratar…

Tänk att springa på vänner i detta enorma land….

 Underligt hur ödet ibland gör så att man möter människor.  Vi har tidigare berättat om att vi mött svenskar som haft anknytning till Vejbystrand. Denna gång stötte vi på en vän och hela hans familj på semester i Australien där Tony ursprungligen kommer ifrån. Att vi vid precis samma tillfälle skulle köra in på Shell Beach och parkera vid sidan om varandra kan man tycka vara en ödets nyck. Man kan säga att vi blev lika förvånade allihop…

Snäckskal som krasar mot varandra i vågornas skvalp…

Som sagt är vi i Nanga Bay som ligger vid Shark Bay. Det är en halvö som har fina vita stränder som mest består av små snäckskal. Hela halvön tycks bestå av små snäckskal för överallt man trampar eller kör så är där snäckor på marken. Hela Shark Bay ingår i Världsnaturfondens lista  över skyddade platser. Vi har ca 40 km till Denham och det är dit vi måste för att handla eller för att få mottagning till internet så vi har varit där ett par gånger redan…

Den lilla hamnen i Denham…

Det är lite oroligt väder här på västkusten fortfarande så vi har slagit läger här på campingen och inväntar bättre väder i Perth. Vad vi hört på radion har det blåst väldigt mycket där nere och vägar har varit avstängda på grund av att hustak och träd blåst ned och blockerat vägarna. Vi har lite otur för i och med att vädret är så blåsigt och regnigt så kan man ju varken bada eller åka ut på sjön för att se på valarna eller delfinerna.  

Våra goa grannar på campingen, Des och Jody…

Kjell har i alla fall varit ute på sjön med vår granne här på campingen. Des och Jody som de heter har en båt med sig och Kjell och Des var ute och fiskade och fick många fiskar, men bara en som höll måttet och var laglig att ta upp. Så idag blir det Snapper till lunch…

Snapper, gott…

När vi var nere vid Shell Beach (inte Kjell beach), där vi träffade Bo med familj, gick vi ned på stranden och vandrade. Hela stranden var bara snäckor och när vågorna svepte in över land så ”klirrade” det i miljoner små snäckskal som skavde mot varandra. Samma när man gick på dem. En underlig känsla när de små snäckorna krasar mot varandra och bryts för att bli mindre och mindre bitar som till slut mals ned helt och blir till fin vit sand under snäckorna. På vissa ställen sägs det att lagret av snäckor är 7 meter tjockt…

Shell beach, kanske 7 meter tjockt med snäckskal?…

Hej då Bo, Tony och ungarna, kul att vi träffades och hade en trevlig kväll tillsammans…

-- Download Vi är lite inblåsta… as PDF --

Hamnen i Carnarvon vid fint väder…

Det är riktigt dåligt väder på västkusten av Australien just nu. Därför beslutade vi oss för att stanna kvar i Carnarvon(S24.879487 E113.661118) i varje fall en natt till. Här blåser det också i det närmaste storm men det skulle nog lugna sig framåt kvällen trodde vår granne som tittat på väderprognosen på TV. I Perth som ligger ca 900 km söderut skulle det nog vara dåligt väder de närmsta 5 dagarna så det finns ju ingen anledning att hasta dit nu…

Blåshålet…

Vi har varit runt och tittat lite här och här är en del att se på. Bland annat var vi ut vid kusten och tittade på några ”Blowhole”( S24.48793 E113.412209). Det är hål i marken där vatten rusar upp i höga kaskader när vågorna slår mot klipporna en bit därifrån. Det är grottor under klipporna och när vågorna slår in i dem pressas vattnet upp igenom hålen i taket…

Annars är Carnarvon en liten lugn stad med några campingplatser. I hela området här bor det väl omkring 7000 människor. Det var i alla fall vad George Sattori talade om för oss. Första natten vi kom hit till Carnarvon blev vi hembjudna till honom och campa där han bodde. Han är vaktmästare vid en motorbana, där han också bor. Det är en liten bit utanför själva samhället.

Vårt lilla läger vid motorbanan…

Kjell och George, tack för att vi fick stanna här en natt…

Dagen efter vi sovit hos George körde vi först och tittade på , OTC Satellite Earth Station Carnarvon, en jätteparabol antenn som finns här. Den har bland annat använts av NASA när USA landade på månen. Har jag inte fel för mig så finns det en film om hur det gick till när de skulle följa landningen med hjälp av den här parabolen i Carnarvon.

Det här kallar jag “parabolantenn”…

Därefter var vi som sagt ute vi blåshålen och tittade men bestämde turligt nog att vi skulle köra tillbaka till Carnarvon för att sova över på en camping. Det var nog tur att vi inte campade ute vid blåshålen för där fanns i stort sett inget lä alls och bara lös grus att fästa tältet i…

-- Download Broome – Sandfire –Port Hedland as PDF --

Sträckan mellan Broome och Sandfire är ca 280 km. Där finns ingenting, inte ett hus, inte någon bensinstation, inte en människa…

Det är väldigt ödsligt och platt här på västkusten. Man möter inte många bilar trots att det är högsäsong här.

Ingenting, ingenting och ingenting…

Ett tag var det så tråkigt att vi fick stanna och ta lite roliga bilder på Kjell , i olika ställningar på motorcykeln.

Så här kan man ju också göra…

Susie bodde granne med oss på Roadhouset i Sandfire…

Sträckan mellan Sandfire och Port Hedland är omkring 250 km och precis lika händelsefattig. Men de sista milen blev det i alla fall lite annorlunda med några små högar som stack upp ur den röda karja marken…

Ja, de är ju inga jättehögar men det är i alla fall inte helt platt längre…