Tankar…

Idag gick solen upp som vanligt i Patong. Jag står på vår lilla balkong som finns på baksidan av det hotell vi bor på. Jag kan se ut över ett grönområde som ligger precis här nedanför. Långsamt vaknar staden upp och jag kan höra en tupp gala.

Vi tycker att vi lever väldigt spartanskt här uppe i vårt hotellrum men det är nog ingenting i jämförelse med de som bor i plåtskjulet här på grönområdet bakom hotellet.

Men de verkar glada och lyckliga så frågan är om lycka ligger i hur fint hus man har, eller hur många saker man lyckats samla på sig, eller i andra materiella värden.

Idag, för fem månader sedan närmare bestämt den nionde augusti 2009, körde jag och Kjell ned i hamnen för att vinka av alla goa människor som för vår skull gått upp och tagit sig till hamnen. Det blev en könslomässigt stormig stund och när vi väl lyckades slita oss ifrån hamnen körde vi upp till kyrkogården för att även säga hej då till de som inte längre vandrar bland oss.

Sedan den här dagen har vi träffat otroliga människor, sett fantastiska och mindre fantastiska ställen. 75 000 människor har loggat in på vår blogg och med intresse läst om vårt äventyr. Vi har haft jobbiga dagar och riktigt underbara dagar. Men framför allt har vi kommit till insikt om att alla de där grejorna och sakerna som man innan såg som nödvändiga inte längre betyder så mycket. Vi har idag klarat oss utan de flesta av våra saker i fem månader. När vi frågar oss om vi inte saknar allt detta så är ju svaret så klart… Nej.

Vi har ju en klar fördel med människorna i plåtskjulet, vi har ett sparat kapital att luta oss tillbaka på, så vår trygghet ligger ju där. Men i det stora hela lever vi lika enkelt som de. De saker vi har måste få plats i några plåtlådor som sitter på våra motorcyklar och hur mycket vi än vill så kan vi inte få mer prylar med oss. Under resans gång har vi också kommit fram till att vi tagit för mycket saker med oss så nu när vi haft familj och vänner på besök har vi passat på att skicka hem lite med dem.

Vi har också omvärderat en hel del i våra liv. Vi har så många gånger lärt känna människor som man när det blir dags har svårt att lämna. Alla dessa möten har satt djupa spår i våra sinnen. Dessa människor betyder mer än alla prylar i världen och i takt med att våra packlådor blir lättare och lättare blir vårt sinne rikare och rikare och vi bär med oss alla dessa underbara människor i vårt inre. Det är som Kjell säger tur att känslor inte väger så mycket för då hade han fått förstärka hojarna.

Det finns en liten kille i vår bekantskapskrets som heter Jimi. Det kommer inte att bli lätt att lämna honom. Han bor här i Patong med sin mamma Anne och sin pappa Kim. De lämnade allt i Sverige och flyttade hit för ett halvår sedan. Jimi går i Svenska skolan i Kamala och igår hade de festival med festivaltåg där Jimi medverkade. Vi åkte dit o tittade på festligheterna .

Thailändare är kul för när någonting firas så medverkar alla. Phukets guvernör fanns på plats och talade om tsunamin och alla de människor som hjälp till vid katastrofen. Antingen handgripligen eller med pengar.

Gatorna i Kamala stängdes av så att festival tåget ostört kunde ringla sig fram till festplatsen.

Flera band spelade och marscherade med i tåget och karnevalsstämningen fanns i luften.

Det var uppträdanden och tal och som avslutning blev det fyrverkerier.

Det var så kul att titta på alla festklädda barn och vuxna som medverkade i festligheterna och vi stannade tills himlen färjades mörkrosa över palmerna.

Häromdagen regnade det här i Patong. Det regnade hela förmiddagen.

Avlopps systemet här har kollapsat eftersom det de senare åren har byggts så mycket här. Det kan helt enkelt inte svälja undan vatten från så många dagvattenledningar som finns här när det regnar för häftigt. Detta resulterar i att på vissa ställen översvämmar gatorna.

Precis utanför Aronpat där Lelle bor översvämmar det rätt så ofta och när vi skulle upp till honom samma eftermiddag som det regnat så, kom vi bara med nöd och näppe fram.

Då är det tur att det i alla fall är 30 grader varmt så att man slipper köra i iskallt vatten…

Barfota i översvämmningen…
English

Thoughts …
Today the sun rise as usual in Patong. I stand on our little balcony which is on the back of the hotel we are staying at. I can look out over a green area which is just below. Slowly, the town wakes up and I could hear a rooster crow.
We think we live very spartan up here in our hotel room but there are probably nothing compared to those who live in tin shed on this green area behind the hotel. But they seem happy and so the question is whether happiness lies in the nice house you have, or how many things you managed to accumulate, or other material values.

Today, five months ago, the nine of August 2009, I and Kjell drove to the harbor to say goodbye to all nice people who for our sake gone up and taken to the port. It was a stormy, sensitive moment and once we managed to tear ourselves away from the harbor we drove up to the cemetery to even say goodbye to those who no longer walks among us.

Since this day we have met amazing people, seen amazing places and less fantastic places. 75 000 people have logged on to our blog and read with interest about our adventure. We have had hard days and really wonderful days.

But above all, we have come to realize that all those stuff and things that before mean so much, is no longer necessary. Today we have been whiteout our things in five months. When we ask ourselves if we don´t miss all this the answer of course … no.

We have a clear advantage with the people in the tin shed, we have saved the capital to sit back on, and so our security is, in fact there. But on the whole we live as easily as they. The things we have, have to fit in some metal boxes that sit on our motorcycles and how much we want, we cannot get more stuff with us.
Along the way we have come to the conclusion that we have too much stuff with us so now that we’ve had family and friends to visit, we have taken the opportunity to send home a bit with them.

We have also reevaluated a lot of our lives. We have so many times come to know people that you when the time come, is difficult to leave. All these meetings have left deep scars in our minds. These people are more important than all the gadgets in the world and as our packing cases becomes easier and easier our mind are richer and richer, and we carry with us all these wonderful people in our inner. It’s like Kjell says lucky that feelings not weigh as much then he had been forced to strengthening the bikes.

There is a little guy in our acquaintance named Jimi. It will not be easy to leave him. He lives in Patong with his mother Anne and his father Kim. They left everything in Sweden and moved here six months ago. Jimi goes in the Swedish school in Kamala, and yesterday it was a festival where Jimi appeared. We went there and were watching the festivities. Thais are fun for when something is celebrated everybody is involved. Phuket’s governor was present and spoke about the tsunami and all the people who help to the disaster. Either whit job or with money. The streets of Kamala were turned off so that the festival train could undisturbed wind their way to the venue. Several bands played and marched in the procession and carnival atmosphere was in the air.

There were performances and speeches and in the end there was a fireworks. It was so fun to watch all the party dressed children and adults who participated in the festivities and we stayed until the sky was dark pink over the palm trees.

The other day it rained here in Patong. It rained all morning. The drain system here has collapsed since the later years have been built so much here. It simply cannot swallow the water away from so many pipes that are available here in the city. This results in that in some places the streets are flooding. Just outside Aronpat where Lelle live, it is flooding pretty often, and when we were up to him the same afternoon as it rained it was a lot of water on the street.
Then it is fortunate that it is 30 degrees so we can avoid driving in icy cold water…