The end of Love….

Vi har fått tillbaka våra älskade motorcyklar, hipp hurra…

Igår var vi i hamnen i Leam Chabang och hämtade våra älsklingar. Vi tog en taxi dit och där stod de i en stor tråkig hall, alldeles ensamma, tur att vi kom och räddade dem.

De var helt livlösa så vi var tvungna att sätta in akut hjälp till batterierna. Kjells batteri, som vi inhandlade i Japan, tog emot laddning och så småningom gick hans motorcykel även att starta. Värre var det med min lilla stackare. Helt livlöst batteri, trotts ladding i 2 timmar, inte tillstymmelse till liv.

Agenten som skulle hjälpa oss med papperna kom och vi fixade med de papper som behövdes för att få in motorcyklarna i Thailand. Omkring klockan ett var vi färdiga med papperna så då åkte vi och käkade lunch tillsammans på ”The end of Love” som restaurangen kallade.

Enligt sägnen heter den så för att ett förälskat par brukade smyga ned här i hamnen och få en stund för sig själv. En dag fick så flickan besked om att hennes älskade dött och i förtvivlan hoppade hon i vattnet och drunknade, just vid den plats där de brukade träffas. Här byggdes senare en restaurang som då givetvis fick heta som i sägnen, ”slutet på kärleken”.

Efter intagen skaldjurslunch som vår agent bjöd på, åkte vi tillbaka ned i Magasin A5, där våra motorcyklar stod. Vi konstaterade att batteriet på min hoj fortfarande var helt dött efter 3 timmars laddning. Kjell åkte med agenten in till Pattaya och efter många turer hittade de en affär som hade rätt batteri. Det måste dock laddas, så Kjell och agenten åkte tillbaka till Magasin A5 där jag väntat under tiden de varit iväg.

Sedan fick han ge sig iväg till Pattaya igen på sin hoj för att hämta mitt nu nyladdade batteri. Han körde tillbaka till Magasin A5 där vi snabbt och lätt satte i det nya batteriet och packade ihop våra hojar och körde ut de första metrarna tillsammans i Thailand. Vilken känsla att äntligen ha hojarna här och faktisk köra i Thailand.

Trötta men lyckliga var vi så tillbaka i Bangkok på Rider Resort vid halv 9 tiden, efter att ha provat att köra på Thailändska motorvägar i mörker…

Idag var det så dags att köra in till BMW och serva våra motorcyklar eftersom de har gått mer än 1 500 mil sedan vi servade sist. De var så snälla på BMW och klämde in våra hojar trotts att de inte hade några tider egentligen. Men ägaren på BMW känner ägaren på de hotell där vi bor, och det var han som ringde och beställde tiden, så då gick det ju att ordna…

Under tiden som våra motorcyklar servades passade vi på att åka in till Bangkok och göra upp våra affärer med Wilhelmsen Shipping. 31 000 fick vi upp med, Bath alltså, för att få in hojarna här. Det kostar att göra alla handlingar. Men så fort man skall in i ett nytt land när man kommer via båt så kostar det. Tull handlingar, importhandlingar och handhavande av Carneten m.m.

Innan vi var färdiga på BMW och började köra hemåt hotellet igen började det mörkna. Vi körde i genom Bangkok i skymningen, i värsta rusningstrafik . Det var ju också en upplevelse kan man säga. Jag har blåsor på fingrarna efter kopplingen. Jag har ju inte kört motorcykel på en hel månad så alla gamla valkar är borta.

Nu är vi uppe på rummet och packar och omorganiserar alla våra saker som varit i ryggsäckarna. Nu skall allt tillbaka på sina gamla vanliga platser igen på motorcyklarna. Trots allt är det bäst när allt är som vanligt, eller hur…

English.

The End of Love….
We have reseved our loved motorcycles, hip hurray…

Yesterday we were in the port of Leam Chabang and get our darlings. We took a taxi there, and there they stood in a big boring hall, all alone, luckily we came and rescued them. They were completely lifeless so we had to deploy emergency assistance to the batteries. Kjell’s battery, which we purchased in Japan, received the charge and eventually his motorcycle started. Unfortunately my little motorcycle had a lifeless battery, even if we loaded it for 2 hours, there was no sign of life in it.

The agent who could help us with the paper came and we got the papers needed to get the motorcycles into in Thailand. Around one o’clock we were finished with the paperwork and we went and ate lunch together on “The End of Love” as the restaurant called. According to legend, the restaurant is named after a couple in loves that sneak down in the harbor and get a moment to them self. One day this girl was told that her lover had died and in desperation, she jumped into the water and drowned, at the spot where they used to meet. Here was later built a restaurant and of course it was called as the legend, “the end of love”.

After intake seafood lunch as our agent offered, we went back down the A5 Magazine, where our bikes were. We found that the battery on my bike was still completely dead after 3-hour charge. Kjell went with the agent in the Pattaya and after many rounds, they found a shop that had the right battery. It has to be recharged, so Kjell and the agent went back to the A5 Magazine, where I waited while they were away. Then he set off to Pattaya again on his bike to fetch my now freshly charged battery. He drove back to the A5 Magazine, where we quickly put on the new battery and packed our bikes and drove out the first meters together in Thailand. What a feeling to finally have the bikes here and the actual drive in Thailand.

Tired but happy, we were so back in Bangkok at Rider Resort at half 9 times, after trying to run on the Thai highways in the dark …

Today it was time to drive into the BMW and service our bikes because they have been running for more than 15 000 km since we did serviced last. They were so nice on the BMW and squeezed our bikes in even they had no time really. But the owner of BMW knows the owners of the hotel where we live, and it was he who called and ordered the time, so for him there was time …

While our motorcycles were served we took the chance to go into Bangkok and make up our business with Wilhelmsen Shipping. 31 000, Bath, was the bill to get the bikes into Thailand. It costs to make all documents. But as soon as it is entering a new country when arriving by boat so it costs. Customs documents, import documents, handling of the Carnet etc.

Before we were finished at the BMW and started to drive home the hotel again it began to darken. We drove through Bangkok at dusk, in the worst rush hour traffic. It was also an experience you can say. I have blisters on your fingers after the link. I have not driven a motorcycle in a whole month so all old hard skin in my hands, are gone.
Now we are on the room and unpack and reorganize all of our things we had in the backpacks. Now everything has to go back to its old familiar places on the motorcycles, again., it is best when everything is as usual,