Tank att man kan bli så glad åt att återse en liten stad som Wollongong. Men för oss är det mer än en liten stad på Australiens östkust, det är staden där vår resa i Australien med motorcyklarna började.

Sydneys downtown…

Att vi är tillbaka innebär att vi har kört runt hela Australien och det firade vi med champagne på rummet, klädda i våra underställ och hjälmar. Vilken känsla…

Det tog 4 månader och en dag, det var ca 25 000 km. Vi slet upp var sitt framdäck och vars två bakdäck. Vi bytte olja 2 gånger och oljefilter en gång. Vi fick också byta ut luftfilterna en gång och byta tändstift en gång. Men nu är vi runt…

Tre väldigt stilla systrar…

Vi har sett massor. Östkustens vackra berg med vindlande vägar mellan vattenfall, berg och dalar. De varma goa kvällarna som inbjuder till att sitta uppe och ute, i de norra delarna av landet. Alla vilda djur som emu, kängurur, krokodiler, spindlar, ormar och annat vilt. De oändliga stränderna som ligger där öde och ensamma. De otroliga ödsliga vidderna som gör att man känner hur liten man är på jorden. Spikraka vägar så långa att man tror att de aldrig skall ta slut. Otroliga människor, vilda, vackra och varma, som bjuder hem fullständigt främmande människor till sina hem och bjuder på sig själv.

Solnedgång i vildmarken…

Under resans gång har vi frågat oss själva och också fått frågan av andra. – Vad gillade ni mest i Australien? Ja… den frågan är inte lätt att besvara för det är så enormt stort och skiftande så någon enstaka sak går inte att välja ut. Men om man säger att allt har sin charm. I regel är allt som naturen skapat unikt och fantastiskt och värt att titta på. Det ända vi med säkerhet kan säga att vi inte gillade var storstädernas konstlade miljöer, där människor trängs ihop och lever i en konstgjord värld där många inte klarar av att leva ett ”normalt” liv utan tvingas ta till våld, narkotika eller andra droger för att orka med sin vardag.

Utan sina vind drivna vattenpumpar stannar Australien…

Vi sitter mycket hellre mitt i ingenstans, vid en brasa och tillagar fisk som vi själv har fiskat och lyssnar till de vilda djuren omkring oss, och tittar på alla stjärnor som man inte ens kan se i en storstad för alla lyktor och föroreningar…

Man kan fortfarande känna doften från Eucalyptus träd i elden…

Vi har också haft förmånen att lära känna några Australiensare lite mer. Varit hemma hos dem, rest tillsammans med dem och lagat mat i vildmarken tillsammans med dem. Dessa människor hoppas vi alltid förblir våra vänner och det är med sorg i hjärtat som vi måste lämna dem. Vi har gjort vad vi har kunnat för att sälja in Sverige till dem och hoppas att vi i framtiden kan få dem att resa till vårt land och då skall vi med glädje visa dem samma givmildhet som vi fått utav dem…

Ett Boabträd bland termit stackarna, eller “flaskträd” som det också kallas…

Nu återstår bara att ordna det sista med transporterna. Vi har redan varit i kontakt både med Wilhelmsens Ship Service och tullen och vi har meddelat hamnterminalen att vi är på gång med alla papper och att ordna så att tullen kan ta en sista titt på motorcyklarna innan vi sätter dem i hamnen. Vi måste också tvättas allt otroligt noga, överallt. Tält och annan utrustning måste vara kliniskt rena.

En av alla tusen små broar vi har kört över…

Vi måste packa om och packa ned våra kläder och det vi behöver när vi reser utan våra motorcyklar, i våra ryggsäckar. Alla matvaror och kryddor som eventuellt finns kvar måste slängas. Skor, hjälmar och motorcykel kläder måste tvättas och packas ned i motorcyklarnas sidolådor. Men det är ett kärt besvär, för det innebär att vi är på gång till nästa äventyr…

Lakes Entrance ( S37 52.706 E147 59.355) det är en liten stad i syd östra Australien. Här bor ca 5000 människor och som i alla små städer utmed kusterna i Australien så är det fiske och surfing som dominerar allt som finns i staden. Här har de en egen ”90 mile beach” och vi var ute och gick en lång runda på stranden och runt den lilla halvön som finns utan för själva staden.

90 mile beach i Lakes Entrance…

Badvaktshuset vid stranden…

I går var det dags för ett nytt bakdäck igen på Kjells motorcykel. Vi tyckte att det inte var länge sedan vi bytte men när vi började titta på det så är det mer än tusen mil sedan vi lade på det så det var väl dags.  

Färdig för nytt bakdäck…

Vi har så smått börjat titta på var vi skall bli av efter Australien. Kan vi få med motorcyklarna på ”Texas” som seglar från Port Kembla den 11:e september så kan vi själv resa till Thailand och vänta medan motorcyklarna transporteras till USA, Tacoma. I oktober flyger vi så från Thailand till Seattle och börjar arbetet med att få in motorcyklarna i USA. Det är mycket billigare att vänta i Thailand än att vara kvar här i Australien eller att åka direkt till USA, och vänta där.

Vi har helt skippat tanken på att hinna med Syd Amerika. Vi hinner helt enkelt inte med det den här gången. Det får bli Syd Amerika för sig själv på en annan resa i framtiden, kanske…

 Vi har visum till USA, skönt att det är klart…

Vi har ordnat med resan från Port Kembla till Seattle, skönt att det också är klart, eller rättare sagt att det är nästan klart. För vi har bokat transporten genom att ha varit på Wilhelmsen Ship Service i Melbourne och fått klart att vi kan transportera från Port Kembla den 11:e september.

Här hämtar vi nya klistermärken med Wilhelmsen Ships Service logo, hos Nicholas Berry

Detta innebär att den 7:e skall vi lämna hojarna i hamnen och sedan får vi klara oss utan dem i 7 veckor. Så just nu håller vi på för fullt att ta kontakt med hamnkontoret i Port Kembla, boka möte med tullen i Wollongong, ta reda på om vi behöver transportör till motorcyklarna för att få in dem i hamnen, mm.

Karin o Kjell tillsammans med Amanda Gray och Evan Konstantaras på Wilhelmsen Ships Service, som ordnar med alla papper och bokningar inför vår transport.

När vi var på Wilhelmsens kontor så sade de till oss att normalt låter de inte privatpersoner sköta sina transporter själv men, eftersom vi redan varit så insatta i att själv sköta våra papper så är vi kapabla att göra det här själv. Det är mycket som skall ordnas.

Det är inte som att åka färja. Detta är export och import mellan länder och det måste till en massa papper och tillstånd så… är man inte insatt i vad som krävs så är det lika bra att låta en skeppsmäklare sköta om transporterna till en.

Men nu är bollen i rullning och vi har lämnat Melbourne och kör så sakta kustvägen mot Wollongong/Port Kembla. Det känns skönt att skicka från samma hamn som vi kom igenom, det innebär att när vi skickar våra motorcyklar mot nytt land har vi kört runt hela Australien. Runt hela. Det tog 4 månader. Det var ca 25 000 km.

Men… Ännu är vi inte runt, just nu är vi i Yarram (S38 34.171 E146 40.540) Vi lämnade vandrarhemmet Habitat HQ som varit vårt hem i en liten vecka nu, i morse.

Våra motorcyklar är klara för avfärd,utanför vandrarhemmet Habitat HQ på St. Kildasroad 333, St Kilda. Melbourne.

Första biten på resan i dag var jättefin, sedan började det blåsa och det bara tilltog under eftermiddagen. Det kom till och med en rejäl hagelskur idag. Som tur var stod vi på en bensinstation, under tak, och tankade just som det haglade. För några minuter var det helt vitt på gatan, innan det smälte bort igen.

Vid stranden i Inverlock, vackert trots att det är både kallt och blåstig, hur är här då när det är en fin sommardag?

Vi har också hunnit med att besöka några vänner i Chewton, som ligger lite norr om Melbourne. Allan och Glen Martin träffade vi några gånger på vår runda runt Australien och när vi nu hade tid körde vi hem till dem och tillbringade några dagar tillsammans med dem. Vi hade jättetrevligt och det var så kul att träffa dem igen.

Utanför familjen Martins hus, tack för en trevlig helg…

När man reser runt så träffar man så otroligt många trevliga människor och vissa har man turen att träffa igen… Tack för en trevlig helg, Allan, Dallas och Martin.

Den gamla spårvagnen rullar fram på spåren som slingrar sig fram mellan husen i Downtown. I lugn och ro kan vi bekanta oss med Melbourne genom att åka med den fria spårvagnen som går runt, runt i de centrala delarna av staden. Visserligen bara på de delar av stadens centrum som ligger norr om floden, men centrum är inte så stort så de delarna kan man se från vagnen i alla fall.

Eureka tower, den högsta utsiktsplatsen på  södra halvklotet…

En trevlig stad. Här bor ca 4 miljoner människor, men det är med alla ytterdelar och allt. Mellan 1901 och 1927 var det Australiens huvudstad. Numera är det bara de rostfria skulpturernas stad. Överallt i staden finns de, de fantasifulla och vackra stålskulpturerna.  

Det som finns kvar av de tolv apostlarna…

På vägen till Melbourne körde vi den berömda Great Ocean Road. Den slingrar sig fram längs med kusten och då och då finns det platser att besöka som ”De 12 apostlarna”, som numera bara är 7 tror jag, och ”London Bridge”.

London bridge, den 15:e januari 1990 rasade en av broarna och kvar blev en ö…

De hade haft så häftiga regnfall och blåst så överallt höll de på att städa undan efter nedfallna träd och nedrasade massor från branterna, så vi fick köra väldigt försiktigt på de hala vägarna.

Rugbystadium…

Vi hann gå på Rugby tillsammans med Des och Jodie innan de körde hem till ostkusten igen. Det var kul att se en rugbymatch i verkligheten. Live sport är alltid roligare att titta på.

TRY….

 Sedan tog vi på allvar tag i att jobba med visum och transport. Det är inte helt enkelt att ansöka om visum till USA. Man först hitta sida till ansökningsformuläret, sedan fyller man i det med alla uppgifter som kontaktpersoner och adress i USA, en massa frågor om sjukdomar och annat. När det är gjort skall man boka ett möte med konsulatet för intervju. Vi hittade ingenstans där vi kunde boka detta så vi fick helt enkelt gå till konsulatet och fråga. Väl där fick vi ett kort av vakten med adressen till webbsidan och han erkände att det inte var helt enkelt att hitta information om var och hur man bokade mötet. Vi lyckades till slut boka ett möte och den 24:e skall vi vara där.

Därefter gick vi till Wilhelmsen Ship Service och fick lite information om när det går skepp härifrån och från vilken hamn. Antagligen blir det så att vi åker till Port Kembla och skickar motorcyklarna med ett skepp som avseglar den 11 september.

Den långa bryggan i Beachport i vinterväder…

Sakta men säkert närmar vi oss Mellbourn. I de starka kastbyarna känns det ibland som om motorcykeln skall välta omkull. Redan är vi lite sena men det är bättre att stanna och vänta ut det dåliga vädret än att chansa och köra i full storm. I dag är det bättre väder så nu är vi på väg till Port Fairy för att övernatta en natt till innan vi kommer till storstaden…

Vinterstormarna avlöser varandra så vi kör en dag, ligger stilla en dag och väntar och kör vidare nästa dag igen. Det är så det har varit nu i en vecka. Om det bara inte blåste så hårt skulle det varit riktigt fint väder, omkring 14 grader, någon liten skur annars bara molnigt med en och annan solglimt.

Grottutforskare Janssons…

Idag har vi i varit i en grotta i Tantanoola. En fin liten grotta med massor av formationer som liknade spagetti hängande i taket. Där fanns ett par stora pelare också formade av droppandet från kalkstenen.

1cm, 2cm, 3 cm….5 meter…

Det är otroligt hur stora de kan bli och med tanke på att en stalagtit växer ca 1 cm på 100 år så måste de vara gamla.

Vi var också i Mt Gambier och tittade på den blå sjön. Det är en sjö som bildats i en gammal vulkankrater. Den är över 70 meter djup och är blå på grund av någon sort kemisk reaktion mellan den kalkhaltiga marken och vulkanen. Vattnet var verkligen blått. Idag är vulkanen inte aktiv och det var omkring 4500 år sedan den var det senast, så vi kunde lugnt ta kort på sjön.

Blå sjön.

Efter Mt Gambier gav vi oss ut i blåsvädret igen och nu har vi precis kommit till Port Fairy och hyrt en liten stuga inför natten för det är nya oväder på väg in. Vi får väl se hur vädret blir i morgon om vi kan köra resten av sträcka till Mellbourn…

Visum.

Adelaid, fin liten storstad…

Vi har så smått börjat arbetet med att resa vidare från Australien. Vi har varit i kontakt med ett företag på internet som kan hjälpa oss med att söka visum till USA.

Det är mycket papper som skall fram innan man kan söka visum. Kort, kopior på passen, kopior på kontoutdrag från banken mm. Dessutom måste vi ha en adress i Australien dit de kan skicka passen när visumen är klara så vi har frågat en vän som bor i Mellbourn om vi kan använda hans adress till detta. När man ansökt om visumet på nätet måste man så skriva ut alla papper och bilagor, boka ett möte med konsulatet och genomföra en personlig intervju. Därefter kanske man kan få visum. Men… det måste göras så det är bara att ta itu med det och göra det.

Det är nåt visst med pandor…

How are you going Mate??

Vi har sedan Port Augusta också varit i varit i Adelaid. Där stannade vi några nätter och under tiden var vi och tittade på Adelaid zoo. Alltid kul att titta på djur. Detta zoo hade pandor som var ute en liten runda just när vi var där. De är så fina.

Bäst att ha koll…

Men de djuren som var roligast att titta på var nog Surikaterna. Där kunde man stått i timmar och tittat för de är så livliga och snabba att det hände nya saker hela tiden i deras hägn.

Den här  godingen var 77 år gammal…

De hade också några flamingos som var runt 70 år gamla, inte viste jag att de kunde bli så gamla…

Det finns fisk i affären…

Efter Adelaide körde vi till Murray Bridge, där provade Kjell fiskelyckan, men vi brukar ju inte få fisk och det fick vi inte den här gången heller.

Storleken kan ha betydelse…

Söderut igen och igenom Kingston SE, där vi hittade en jättehummer. Det var ett beställningsjobb som missuppfattades. Konstnären som gjorde den trodde att måtten skulle vara i meter, när det i själv verket var tum på ritningen. Så kan det bli…

Stranden vid campingen i Port Lincoln i blåst och regn…

Det är som vi nämnt innan vinter här i Australien och det har varit kallt och blåsigt väder nu i några dagar. Vi stannade ett par dagar i Port Lincoln för att vänta ut det dåliga vädret och som vanligt får man då passa på att underhålla sina saker så det blev oljebyte på motorcyklarna och lite proviantering inför den fortsatta färden. Man hinner inte med så mycket trots att man ligger stilla ett par dagar.

En helt vanlig dag för oss ser ungefär ut så här.

Upp på morgon och börja packa ned det vi har haft uppe för natten. Luften ur madrassen, sovsäckar och filtar ned i sina säckar.

Allt ned på sina platser igen…

Tältet ned i sin väska…

Allt packat klart för avfärd…

När allt är packat och vi har fått någonting i magen är det så dags att titta ut rutten för dagen och försöka att hitta guldkornen längs med vägen. Om det finns någonting att titta på det vill säga… Kartor och GPS laddade och så bär det iväg.

On the road again…

Mellan 300 och 500 km, med stopp och tankningar, eventuellt någonting att äta. Sedan är klockan sen eftermiddag. Hitta någonstans att bo, slå läger och packa upp alla saker som man behöver för matlagning mm. Innan man har fått upp lägret och fått mat i magen är det mörkt igen. Det mörknar rätt så tidigt så klockan 7 på kvällen är det mörkt som mitt i natten.

Har man internet anslutning är det så dags att titta igenom dagens bilder, välja ut vilka bilder som kan användas och förbereda dessa för bloggen. De andra bilderna skall sparas ned på hårddisken för bilder så att de inte fördärvas. Sedan skriver vi själva blogg inlägget och lägger ut bilder och allt.

Har man inte internetanslutning så får man helt enkelt vänta tills nästa dag då man eventuellt har anslutning igen…

Ett par dagars körning, inte mycket att titta på…

Här i södra Australien är det väldigt öde och det finns inte mycket att se på eller göra utmed vägen. Man kör sina kilometer, slår läger, lagar mat dagen efter packar man ned igen och kör vidare till nästa ställe. 

Snart i Port Augusta, runt det lilla berget sedan är vi framme…

Vi är komna till Port Augusta (S32 28.493 E137 45.724) och börja så smått att närma oss trakter som är lite mer bebodda. I morse när Kjell låste upp våra motorcyklar var det frost på marken… brrr.

Vårt läger i morgondimman…

Det är lite kallt i morgondimman. Vi har just gått upp och sitter vid eldstaden där det fortfarande finns lite glöder kvar undertill. Jag tar en liten pinne och rotar runt ibland askan och får upp lite varma glöder som när de kommer upp i luften börjar glöda för fullt igen. Vi lägger på ett litet knippe med smala kvistar och genast har vi en eld igen.

Det är tyst och stilla på var lilla fricamping. Det är bara vi här och några fåglar som nyfiket tittar på vad vi gör. De är tydligt att de pratar med varandra och antagligen kallar de på hela sin familj och säger. – Kom, det finns snart mat här…

En och annan lång lastbil dundrar förbi utanför på vägen men så här tidigt på morgonen är de inte många ute på vägen. Solens går upp och i den tunna dimman kan vi se hur marken börjar ånga lite till och bilda mer dimma.

Elden knastrar och vi sitter där och tittar i elden och sakta vaknar vi upp till en ny dag…

Plåtskulpturer i Norseman där man  börjar resan österut i södra Australien…

Att korsa södra Australien tar några dagar. Det är raka vägar, den av de längsta sträckorna är 146 km lång utan en sväng. De andra raksträckorna är inte mycket kortare.

Långa raksträckor finns det…

Här finns inte mycket längs vägen men ett och annat Roadhouse dyker upp så att man kan handla bensin i alla fall.

Raka vägar var det…

Naturen skiftar mellan allt ifrån sandöken till låga buskar och ett och annat träd. All vegetation är lutande, från söder till norr eftersom det ständigt blåser ifrån havet. 

Efter en lång dag på hojen är det skönt med en brasa…

Det är fricamping som gäller här eftersom här finns inte många andra alternativ. Det finns gott om rastplatser där man kan campa och många av dem är riktigt fina med planterade buskar som vindskydd, papperskorgar och eldstäder. Vatten måste man däremot oftast ha med sig själv och toaletter kan man oftast glömma.

-Hit kör vi idag… Des, Jodie och Kjell har konferans…

Från Denmark har vi rest tillsammans med Des och Jodie, ett ungt Australiensiskt par som är på bröllopsresa. De gifte sig strax innan de gav sig iväg på sin resa runt Australien. Härliga människor, enkla och jordnära. De älskar att laga god mat i sin järnkittel som står på elden så fort vi gjort upp eld.  Det finns många fördelar med att ha ressällskap, bland annat slipper vi campa ensamma och känner oss lite tryggare i vildmarken.

En god middag på gång. En del tror kanske att vi lever på bacon o vita bönor…

Vi  körde ned till en vik utmed södra kusten där det finns valar.  Det heter ” The Head of bight “och ligger ca 78 kilometer väster om Yalata och ca 20 kilometer öster om Nullabor roadhouse.

The Head of bight

Det finns inte mycket att ta fel på för det finns bara denna vägen ned mot stranden. Helt otroligt att stå på land och se de stora valarna som simmar omkring i vattnet bara en liten bit utanför. Massor med valar, det är nog valår…

Stora valar…

Nu är vi i Ceduna en liten ort där det bor lite folk. I alla fall så pass mycket att här finns ett par affärer, en bottleshop, post, och mottagning på telefonen.  Det kommer att vara så här öde tills vi kommer till Port Augusta antagligen. Det är kul att fricampa och kommer man bara till en riktig camping var annan eller var tredje dag så klarar man sig. Men efter några dagar i bushen är det skönt med en varm dusch och en tvättmaskin så att man kan tvätta sina kläder…

Regnbågen var vacker och vi slapp regnet…

Klippor som stupar ned i turkost vatten…

Australiens sydkust är fin med höga klippor och vackra stränder. När vi lämnade Denmark körde vi in om ett fint ställe där det finns höga klippor som stupar rätt ned i vattnet.

Bro av stora stenar…

Vågorna har under årtusenden dundrat in i de här klipporna och byggt en stor ”naturlig bro”.

 De höga klipporna var runda och lena. Slipade av vatten och tid…

Kjell, Jodie och Des på de fina klipporna…

Vi körde vidare österut och hamnade efter två dagars körning i Esperance som är en liten fin stad med ca 10 000 invånare. Om man får tro dem själva så är det här de bästa stränderna i Australien finns.

Turkost vatten…

De är jättefina med turkost vatten som rullar in mot den vita stranden. Vattnet är helt underbart turkost, från den ljusaste nyansen till mörk, mörk turkos. Ovanpå de blå vågorna surfar vitt skum när vågorna bryter in mot land. I vågorna surfar delfiner.

Vi stod en lång stund uppe på en klippa och tittade på en stor grupp delfiner som lekte i vattnet nedanför oss. De jagade varandra, surfade i vågorna och hoppade omkring en lång stund innan de gav sig ut till havs igen…

En stor flock delfiner som leker i vattnet långt nedanför oss…

Vi har varit i Esperance i några dagar nu, för vi väntar på däck. Det är dags att byta däck igen trots att den bara var i Darwin som vi lade på nytt bakdäck på Karins motorcykel. Antagligen fick vi ett för mjukt däck den gången som slitits upp på de ruggiga vägarna här. Mestadels har de ju inte asfalt här utan någon slags klistrigt asfalts lim som de stryker ut och sedan fyller de hela ytan med stenar som de trumlar till och packar hårt. Bra vägar men väldigt ruggiga och de sliter hårt på däcken…

Kjell i mekartagen, igen…

Under tiden som vi ligger stilla passade Kjell på att ta av ventilkåps packningen på Karins motorcykel, den läckte lite. Vi hade ju beställt en ny ifrån Sverige men när paketet kom till Australien fanns packningen inte med längre. Men vi kunde använda den gamla och täta den med packningstätning…

Sam har en lat dag i solen, igen…

Det finns en lång jetty (brygga) Nästan varenda liten ort längs med kusten har en lång brygga. Denna är lång och går i en stor båge ut i vattnet. Det är här Sam bor. Sam är ett sjölejon som bosatt sig under bryggan. Där ligger han hela dagarna och solar och latar sig. Han är stadens lilla ögonsten så alla kommer hit och matar honom och så har det varit i många år. Därför har Sam blivit stor och rätt så kraftig…

Den vackra stationen i Pemberton…

Det är någonting visst med gamla järnvägsstationer. Jag vet inte om det är för att det var tack vare dem som människor på allvar kunde börja resa. I alla fall brukar det vara vackra gamla byggnader. På stationen i Pemberton kändes det nästan som om tiden stått stilla.

Klart för avfärd…

Vi kom dit en tidig morgon och daggen i gräset ångade upp mellan byggnaderna och skapade en nästan overklig känsla av att vara tillbaka i tiden. Stationen ligger mitt i skogen och det doftade gott ifrån de stora Karri träden som växer överallt här. Ångloket stod en bit ifrån stationen och i solskenet såg det nästan nytt ut, som om det vilken sekund som helst skulle rulla in på stationen och plocka upp passagerare.  

Vi har kört österut nu i några dagar. Här på den sydvästra kusten är landskapet helt annorlunda än de vi kört i tidigare. Detta liknar Europa, Sverige…

Kjell på promenad bland trädtopparna, 40 meter upp…

I Pemberton var vi på den gamla järnvägs stationen och sedan körde vi vidare mot vidare österut och hamnade då i ”Jättarnas dal” eller som det heter på Engelska ”Valley of the Giants”. Enorma träd. Här växer Karri och gula och röda Tingleträd sida vid sida och de är verkligen gigantiska. De har byggt en gångväg uppe bland trädtopparna, som högst omkring 40 meter, och det är högt…

Trädgrotta…

När man går omkring på marken mellan de stora träden känner man sig som en liten myra. De flesta gamla träden här helt ihåliga nere vid marken. Vissa träd kan man gå rätt igenom…

Naturlig genväg…

En otrolig upplevelse att få se de här jätteträden och att vandra omkring bland dem mitt i en helt tyst skog.

Vidare österut och till slut hamnade vi så i Denmark. Här strålade vi samman med Des och Jody igen.

Des och Jody i full gång med kvällsmaten…

Vi campade vid sidan om varandra och hade en trevlig kväll, nästan ensamma på campingen förutom att på kvällen och natten vimlade det av kängurur runtomkring oss.

Vårt lilla läger, vi är nästan helt ensamma på hela campingen…

De kommer in i skymningen och betar gräs på campingen. De är inte rädda för människor så på natten när jag var på väg till toaletten gick jag nästan in i ett par som satt o betade utanför i lugn och ro…

Inte världens bästa bild men jag lyckades i alla fall få en på bild…